sista inlägget

Om nån mot förmodan läser här... Den 3 oktober 2014 föddes vår dotter. Hon är nu fem månader och jag är tacksam varje dag!

Vecka 40!

Nu var det länge sedan jag skrev. Vet inte riktigt varför... tror det är för att jag inte vill tänka på IVF. Mår fortfarande väldigt dåligt av att tänka på det och på att hamna där igen. Men, nu är jag i vecka 40, det är en vecka kvar till BF. Känns... konstigt. Bra, såklart! Overkligt fortfarande. Längtar så himla mycket. Bebisen ligger väldigt högt och är inte fixerad, så jag har inga förhoppningar om att hen ska komma tidigare. Men det är ok. Min älskade bebis, du får komma senare om du vill.

Jag mår mycket bättre nu än i början, även om oron inte släpper taget. Om jag inte känner bebisen så blir jag väldigt stressad. Men hen är ganska rörlig och ger ofta gensvar om jag petar lite.

Kan inte fatta att om tre veckor har vi en bebis här! Det är så fantastiskt och jag är så tacksam.

Vecka 33+4

Känslig... Gråter eller håller på att börja gråta för ingenting. Men lilla älskade bebis, snart är du här! Snart...

Allt är bra. Jag har massa besvär och så, men ingenting är utanför det normala. En vanlig graviditet, vilket är helt fantastiskt. Nu längtar jag så mycket efter att bebisen ska komma till oss.

Vecka 27+5

Jag håller på att svettas ihjäl! Så känns det iaf. Ligger i soffan med en fläkt framför mig.

Annars mår jag lite bättre nu. Förra veckan, eller förrförra var det, fick jag ångest och panik och fick för mig att bebisen hade dött i magen. Tyckte att hen rörde sig så lite. Kunde inte släppa det och till slut ringde vi förlossningen och fick komma in. Allt var bra med bebisen. Och vi blev så bra bemötta. TACK för det BB Stockholm. Jag behövde verkligen bli lugnad.

Imorgon ska vi till specialistmödravården för första gången, vet inte exakt vad vi ska göra mer än att vi ska prata om förlossningen och planera för den. Jag äter ju antidepressiva och sömntabletter och det kan medföra lite extra koller för den nyfödda bebisen. Men jag har trappat ner på medicinerna från en väldigt hög dos till en mer normal dos, så det känns bra. Nu tycker inte läkaren att jag behöver trappa ner mer.

Imorrn är det också besök hos bm, jag längtar faktiskt! Jag har oroat mig lite och funderat på min kropp, har haft ätstörningar tidigare och tycker att den här viktuppgången är lite jobbig. Fått frågan om det är tvillingar och jag fattar inte, tror de inte att jag skulle säga om det var tvillingar och jag ville berätta det?? Nej, det är inte tvillingar och min mage var exakt på normalkurvan sist.

Nu rör sig bebisen ganska mkt varje dag, till och med så att det syns på magen. Och jag börjar långsamt förstå att vi faktiskt ska bli föräldrar och den känslan är helt obeskrivlig!

Vecka 24+5

Varken skriver här eller läser så mkt IVF-bloggar eller gravidbloggar längre. Det är för jobbigt att tänka tillbaka på att inte vara gravid eller att tänka på allt som kan hända. Jag försöker fokusera på att nu är jag gravid, bebisen sparkar där inne och rent statistiskt borde det gå bra nu. Eller hur?

En person sa åt mig att försök att njuta, gå och känn på bebiskläder och dröm. För om det skulle gå fel kan inget ändå mildra den smärtan. Det skulle göra lika ont oavsett om jag köpt bebiskläder eller inte. Det kanske är så. Jag måste ju försöka inse att jag väntar barn. Vi har beställt en vagn. Vi har planer för skötbord och säng.

Det här låter förmodligen som lyxproblem, jag skulle ha tyckt det innan jag blev gravid. Men jag kan inte släppa oron. Den kommer nog följa med mig hela tiden och det är bara att försöka vara så snäll som möjligt mot mig själv och inte klandra mig själv för det.

Vecka 21

Min mormor har dött. Jag har gråtit och gråtit och känt mig så jävla dum som inte var där. Men jag hade inte kunnat vara där, jag hade inget val. Jag hann inte berätta för henne att bebisen börjat sparka i min mage.

Jag är så trött. Så fruktansvärt trött på att kämpa hela tiden. Äntligen gravid, men ändå så är jag ledsen. Orolig. Har migränanfall nästan varje vecka. Grät hos psykologen i veckan, har gråtit varje dag sedan mormor dog. Längtar efter bebisen, längtar efter att må bra.

Och så känner jag mig så dum som inte kan hantera det bättre. Allas mormor dör. Och oron för bebisen, vaddå. Det känns som att alla andra slutar oroa sig efter vecka 12. Jag vet att det inte är så men jag får den tanken. Det är bara jag som fortsätter att oroa mig.

Vecka 19

Hej, jag skriver nästan aldrig här. Det är så jobbigt att tänka på allt med IVF och barnlöshet vilket den här bloggen påminner mig om. Förra veckan var vi på RUL och veckan innan det fick vi höra hjärtat. Var så sjukt nervös men allt verkar bra. Vi vet inte om det blir en pojke eller en flicka, vi frågade inte. För mig känns det fortfarande konstigt att vi ska få barn. Är det verkligen sant? 

Halva graviditeten har snart gått. Det är helt galet. Jag är så glad och rädd. Har huvudvärk ofta och yrsel ibland. Men det gör inget. Det viktigaste är bebisen. 

Vecka 15 imorgon

Imorgon går vi in i vecka 15, dvs. 14+0. Det känns som en evighet till RUL. En månad typ. Jag oroar mig varje dag för att det ska vara något fel, eller mest för att hjärtat ska sluta slå. Och det känns inte som att folk förstår det, hur jobbigt det är. Jag önskar verkligen att jag bara kunde vara glad men jag kan inte. Jag gör så gott jag kan iaf...

Vecka 12+2

Jag mår bra. :) Eller. Jag mår sådär, men jag mår bra med graviditeten. Jag är glad men kan fortfarande inte fatta det. När kommer det bli verkligt? Såg bebisen i veckan. Den sträckte på sig och vi såg benen och armarna och till och med en hand. Helt fantastiskt. Min mage börjar även synas nu. Det känns tidigt men det kanske är normalt.

Fortfarande problem att hantera stress och har riktigt jobbiga humörsvängningar. Eftersom jag var deprimerad när jag blev gravid så kanske de är värre? Vet inte. Kan liksom inte kontrollera dem. Kan inte förstå dem heller. Men det förstår jag är normalt. Sover fortfarande dåligt. Hoppas att det blir bättre snart.

Tänk att vi har passerat vecka 12. Det är helt fantastiskt.

9+6

Jag känner mig så otacksam som inte är gladare. Men jag ÄR glad, jag bara vågar inte tro det. I helgen berättade vi för några kompisar som har fruktansvärt lätt att bli gravida. "Vad ser ni fram emot mest med att få en bebis?" undrade de. Jag sa att vi inte kunde tänka så långt än, vi försöker mest ta oss igenom det här.

Jag vill så gärna börja frossa i bebiskläder, fundera på vagn och spjälsäng men jag är för ärrad. Var iaf på inskrivning på MVC i fredags vilket gick jättebra. Jag har ju haft både ätstörningar och ångest och en hel del sånt, och innan så fick jag fylla i ett formulär med frågor om sjukdomar osv. Och då fanns frågan om ätstörningar och psykiska problem med och BM verkade väldigt insatt i såna problem. Plus att de verkade ha stenkoll på IVF och att man behöver mer stöd då. Vår bm sa utan att vi behövde fråga att vi kunde få ett extra UL om vi ville. Så nu ska vi få ett extra UL om ett par veckor. Jag vill egentligen ha det NU. Men vi såg ju den lilla krabaten för två veckor sedan så det är bättre att vänta lite inser ju jag också. Men jag vågar inte tro på att den lever. Jag är så himla rädd för att hjärtat ska sluta slå för jag vet att då åker jag rakt ner.

Men det är ingen idé att tänka på det. Så länge allt verkar vara normalt så ska jag försöka lita på det.

Nästa vecka ska jag träffa läkaren på MVC eftersom jag äter antidepressiva och är sjukskriven på deltid. BM tyckte att jag skulle träffa henne för att diskutera det. Det är bra.

Måndag

Var hos psykologen idag. Och läkaren. Där emellan hann jag jobba ett par timmar.

Fortsatt sjukskriven på 25 %. Känns lite som ett nederlag. Fast jag ska inte tänka så. Det är inte konstigt att jag mår dåligt efter vad som hänt. Det är inte fel på mig... Så försöker jag tänka.

Men ändå. Jag är en duktig flicka, eller jag är van att vara så. Ibland känns det som att jag gör allt för andra och glömmer mig själv. Är inte det klassiskt? Fan. Hur uppfostrar man ett barn till att INTE bli så? För det vill jag göra.

Jag kan inte sova. Jag kan liksom inte slappna av. Läkaren säger att det är normalt. Inte konstigt. Men det är jobbigt. Jag vill vara glad. Jag är rädd att hjärtat ska sluta slå på fostret. När slutar man vara rädd? Någon gång?

VUL

Igår var vi på VUL! I vecka 7+6, dvs. vecka 8. Idag gick vi in i vecka 9 om man räknar på det konstiga sättet. Jag var såååå nervös igår. Tänkte att om det inte funkar så dör jag. Jag dör. Om det inte finns nåt där. Men det fanns nåt där. Ett foster i exakt rätt storlek. Med ett pickande hjärta. Jag har fortfarande inte fattat det. Jag tror liksom inte på det. Folk runt omkring är så glada och jag vill typ ta ner dem på jorden "Men det är bara vecka 9". Jag vågar inte vara glad. Eller jag är ju glad men... jag vet för mycket om vad som kan hända tror jag.

Jag försöker våga vara glad! Och även tillåta mig själv att vara lite ledsen om jag inte orkar vara glad. Det är okej. Det är okej att vara rädd och orolig också. Men försöka att inte älta och oroa mig i onödan. Inte läsa om missfall.

Jag är sjukt trött och mår illa ibland men ändå så mår jag faktiskt oförskämt bra. Ont i brösten och måste köpa en ny bh, känns som de växt minst en storlek.

Fem dagar

Nu är det 5 dygn kvar till VUL. Jag har mått lite mer illa. Det är bra. Men jag vågar inte hoppas på något. Jag tar en dag i taget... Men det är klart att jag hoppas egentligen. Men jag vågar inte säga det. Jag sover skitdåligt på nätterna. Vet att det förmodligen bara blir värre nu fram till tisdag då det kulminerar. Vet hur jag fungerar. Trots sömntabletter.

Men ok. Jag kanske ska lista symptom.
- Illamående av och till, speciellt på natten och morgonen
- Trötthet (kan bero på att jag sover som en kratta)
- Ömma bröst
- Lite mensvärk ibland
- Större bröst känns det som

Jag kommer för övrigt att flytta min blogg till rätt kategori om vi får veta på VUL att det verkligen är någonting därinne. Jag vågar liksom inte tro det innan dess. Hoppas ni har överseende om ni kommer från ivf-bloggar.

Blä

Jag tycker att det är riktigt jobbigt just nu. Jag orkar inte läsa på alla bloggar som jag brukar. Jag vill helst glömma allt som har med barn och ivf och graviditet att göra. Anledningen är att jag är så sjukt rädd för att det ska gå åt helvete. Igår köpte jag en pyjamas i stl 56. Jag kunde bara inte hålla mig. Sedan fick jag nästan panik. Kändes som att jag utmanade ödet. Minsta lilla magvärk gör mig jätterädd. Är illamående men om det är lite mindre så börjar jag tänka att det är missfall på gång. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att vända det. Jag tror att det bara är att stå ut. En dag i taget.

Det känns som att om jag får missfall nu så kommer jag inte ta mig upp igen. Och det är så läskigt. Jag grät nästan hos psykologen i tisdags vilket jag i princip aldrig gör. Gråter hos psykologer alltså. Jag höll på att börja gråta igår när jag hade köpt bodyn för det kändes som att jag gjort något helt förbjudet. Ja, jag vet att det är konstigt beteende men...

Vi har VUL den 18 februari. Jag kommer att vara så jävla rädd. Jag är så rädd för att de inte ska hitta ett hjärta. Hur ska jag klara det? Jag vet ju hur det är att ligga där medan de söker runt med sin stav och försöker hitta något men inte gör det. Det är helt fruktansvärt.

Ja..

Det är inte lätt att leva. Det har inte kommit mer blod men jag är så rädd för missfall. Eller MA eller ofostrig grav. Det skulle knäcka mig helt. Försöker att inte grubbla för mkt men det är svårt. Tänker hela tiden på hur jag mår, mår jag illa? Mår jag inte lite mindre illa nu? Hur känns brösten?

Suck. Jag är såklart glad över att jag är gravid just NU, men ändå livrädd. 

Blod

Igår hade vi sex. Sedan kom det blod. En liten liten klump koagulerat blod och sedan lite rosa, dvs. färskt blod. Jag fick panik givetvis, grät hysteriskt att jag orkar inte mer, jag klarar inte detta, osv. Sov som en kratta. Inget mer blod idag.

Jag vet att det kan vara sköra slemhinnor och att det kan vara brustet blodkärl. Men de tidigare två (av två) gånger som jag blött vid graviditet så har det inte varit det...

Jag har tagit mig igenom dagen. I morgon ska jag till min psykolog, tack gud för det!

Torsdag

Har varit lite omtumlad och ja.. Jag vet inte. Jag är ju jätteglad såklart. Men jag har inte riktigt vågat tro det och för att skydda mig själv har jag därför inte velat tänka så mycket på det. Dessutom är jag fortfarande sjuk och har haft så fruktansvärt ont i bröstet och ryggen av hosta. Varit hos läkaren flera gånger, fått olika hostmediciner och penicillin och ögonsalvor och allt möjligt. Tror det är på väg att bli bättre iaf.

Jag tänkte innan att om jag blir gravid så ska jag verkligen våga tro på det den här gången. Inte vara så rädd. Det är lättare att tänka än att verkligen göra. Men när jag blir frisk så ska jag gå och köpa en body. Har aldrig gjort det förut, har knappt kunnat gå förbi bebiskläderna, har varit tvungen att stänga av mina känslor. Men nu. Det är på riktigt. Det måste vara på riktigt.

Testdagen är egentligen imorgon. Då ska jag ringa kliniken och få tid för ultraljud. Vi har aldrig kommit till det tidiga ultraljudet utan fått missfall / utomkveds alldeles innan. Den här gången ska vi komma dit och få höra hjärtat!

Gravid

Jag är gravid!! Känns helt overkligt. Och jag är jättenervös. Men jag är faktiskt gravid. Jag är gravid. Jag kan inte förstå det. Nu måste det gå bra. Snälla låt allt gå bra. Tredje gången gillt!!

RD 11

Tror aldrig jag har väntat så här länge med att testa. Nu känner jag nästan att jag inte vågar testa, är så rädd för att det ska bli minus. Känner lite mensvärk av och till, brösten känns lite ömma och så har jag haft huvudvärk. Men å andra sidan är jag fortfarande inte frisk och alla symptom kan lika gärna vara tecken på mens som grav.

Skönt att det är fredag iaf. Maken kommer snart och vi ska göra egen pizza. Han skulle bli en så fantastisk pappa..

Jag tror att jag kommer att testa imorgon. Har köpt test. Eftersom det är en 6-dagars blasto så borde vi väl få ett tillförlitligt resultat på dag 12? Jag tror det.

Gah... Är så rädd för den där känslan då man ser på testet och nej, inte den här gången heller. Det är så förkrossande.

RD 9

Jag är sjuk. Alltså, fysiskt vanligt sjuk. Hostar hur mycket som helst. Att inte jobba alls är ganska nära tortyr. Jag har all tid i världen att tänka och jag tycker inte om att tänka så mycket just nu. Jag har verkligen haft en dålig början på 2014 men det kanske blir bättre? Jag hoppas det.

Jag vet inte när jag ska testa. Inte än i alla fall. Men jag önskar att man kunde få veta på en gång. Att man slapp den här perioden då allt pendlar fram och tillbaka. Ena sekunden hopp och sedan förtvivlan. Så är det verkligen när man ruvar. Varje gång tänker jag att hur fan ska jag klara det här en gång till. Men man klarar det. Jag klarar det.

Halva tiden har gått till testdagen. En evighet kvar. Jag kommer nog inte kunna vänta så länge men jag vill inte testa för tidigt heller. Jag vet inte. Tänk om jag är gravid? Kan knappt tänka det för att jag är så rädd för att bli helt krossad.