Var hos psykologen idag. Och läkaren. Där emellan hann jag jobba ett par timmar.
Fortsatt sjukskriven på 25 %. Känns lite som ett nederlag. Fast jag ska inte tänka så. Det är inte konstigt att jag mår dåligt efter vad som hänt. Det är inte fel på mig... Så försöker jag tänka.
Men ändå. Jag är en duktig flicka, eller jag är van att vara så. Ibland känns det som att jag gör allt för andra och glömmer mig själv. Är inte det klassiskt? Fan. Hur uppfostrar man ett barn till att INTE bli så? För det vill jag göra.
Jag kan inte sova. Jag kan liksom inte slappna av. Läkaren säger att det är normalt. Inte konstigt. Men det är jobbigt. Jag vill vara glad. Jag är rädd att hjärtat ska sluta slå på fostret. När slutar man vara rädd? Någon gång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar