Måndag

Var hos psykologen idag. Och läkaren. Där emellan hann jag jobba ett par timmar.

Fortsatt sjukskriven på 25 %. Känns lite som ett nederlag. Fast jag ska inte tänka så. Det är inte konstigt att jag mår dåligt efter vad som hänt. Det är inte fel på mig... Så försöker jag tänka.

Men ändå. Jag är en duktig flicka, eller jag är van att vara så. Ibland känns det som att jag gör allt för andra och glömmer mig själv. Är inte det klassiskt? Fan. Hur uppfostrar man ett barn till att INTE bli så? För det vill jag göra.

Jag kan inte sova. Jag kan liksom inte slappna av. Läkaren säger att det är normalt. Inte konstigt. Men det är jobbigt. Jag vill vara glad. Jag är rädd att hjärtat ska sluta slå på fostret. När slutar man vara rädd? Någon gång?

VUL

Igår var vi på VUL! I vecka 7+6, dvs. vecka 8. Idag gick vi in i vecka 9 om man räknar på det konstiga sättet. Jag var såååå nervös igår. Tänkte att om det inte funkar så dör jag. Jag dör. Om det inte finns nåt där. Men det fanns nåt där. Ett foster i exakt rätt storlek. Med ett pickande hjärta. Jag har fortfarande inte fattat det. Jag tror liksom inte på det. Folk runt omkring är så glada och jag vill typ ta ner dem på jorden "Men det är bara vecka 9". Jag vågar inte vara glad. Eller jag är ju glad men... jag vet för mycket om vad som kan hända tror jag.

Jag försöker våga vara glad! Och även tillåta mig själv att vara lite ledsen om jag inte orkar vara glad. Det är okej. Det är okej att vara rädd och orolig också. Men försöka att inte älta och oroa mig i onödan. Inte läsa om missfall.

Jag är sjukt trött och mår illa ibland men ändå så mår jag faktiskt oförskämt bra. Ont i brösten och måste köpa en ny bh, känns som de växt minst en storlek.

Fem dagar

Nu är det 5 dygn kvar till VUL. Jag har mått lite mer illa. Det är bra. Men jag vågar inte hoppas på något. Jag tar en dag i taget... Men det är klart att jag hoppas egentligen. Men jag vågar inte säga det. Jag sover skitdåligt på nätterna. Vet att det förmodligen bara blir värre nu fram till tisdag då det kulminerar. Vet hur jag fungerar. Trots sömntabletter.

Men ok. Jag kanske ska lista symptom.
- Illamående av och till, speciellt på natten och morgonen
- Trötthet (kan bero på att jag sover som en kratta)
- Ömma bröst
- Lite mensvärk ibland
- Större bröst känns det som

Jag kommer för övrigt att flytta min blogg till rätt kategori om vi får veta på VUL att det verkligen är någonting därinne. Jag vågar liksom inte tro det innan dess. Hoppas ni har överseende om ni kommer från ivf-bloggar.

Blä

Jag tycker att det är riktigt jobbigt just nu. Jag orkar inte läsa på alla bloggar som jag brukar. Jag vill helst glömma allt som har med barn och ivf och graviditet att göra. Anledningen är att jag är så sjukt rädd för att det ska gå åt helvete. Igår köpte jag en pyjamas i stl 56. Jag kunde bara inte hålla mig. Sedan fick jag nästan panik. Kändes som att jag utmanade ödet. Minsta lilla magvärk gör mig jätterädd. Är illamående men om det är lite mindre så börjar jag tänka att det är missfall på gång. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att vända det. Jag tror att det bara är att stå ut. En dag i taget.

Det känns som att om jag får missfall nu så kommer jag inte ta mig upp igen. Och det är så läskigt. Jag grät nästan hos psykologen i tisdags vilket jag i princip aldrig gör. Gråter hos psykologer alltså. Jag höll på att börja gråta igår när jag hade köpt bodyn för det kändes som att jag gjort något helt förbjudet. Ja, jag vet att det är konstigt beteende men...

Vi har VUL den 18 februari. Jag kommer att vara så jävla rädd. Jag är så rädd för att de inte ska hitta ett hjärta. Hur ska jag klara det? Jag vet ju hur det är att ligga där medan de söker runt med sin stav och försöker hitta något men inte gör det. Det är helt fruktansvärt.

Ja..

Det är inte lätt att leva. Det har inte kommit mer blod men jag är så rädd för missfall. Eller MA eller ofostrig grav. Det skulle knäcka mig helt. Försöker att inte grubbla för mkt men det är svårt. Tänker hela tiden på hur jag mår, mår jag illa? Mår jag inte lite mindre illa nu? Hur känns brösten?

Suck. Jag är såklart glad över att jag är gravid just NU, men ändå livrädd. 

Blod

Igår hade vi sex. Sedan kom det blod. En liten liten klump koagulerat blod och sedan lite rosa, dvs. färskt blod. Jag fick panik givetvis, grät hysteriskt att jag orkar inte mer, jag klarar inte detta, osv. Sov som en kratta. Inget mer blod idag.

Jag vet att det kan vara sköra slemhinnor och att det kan vara brustet blodkärl. Men de tidigare två (av två) gånger som jag blött vid graviditet så har det inte varit det...

Jag har tagit mig igenom dagen. I morgon ska jag till min psykolog, tack gud för det!