Torsdag

Har varit lite omtumlad och ja.. Jag vet inte. Jag är ju jätteglad såklart. Men jag har inte riktigt vågat tro det och för att skydda mig själv har jag därför inte velat tänka så mycket på det. Dessutom är jag fortfarande sjuk och har haft så fruktansvärt ont i bröstet och ryggen av hosta. Varit hos läkaren flera gånger, fått olika hostmediciner och penicillin och ögonsalvor och allt möjligt. Tror det är på väg att bli bättre iaf.

Jag tänkte innan att om jag blir gravid så ska jag verkligen våga tro på det den här gången. Inte vara så rädd. Det är lättare att tänka än att verkligen göra. Men när jag blir frisk så ska jag gå och köpa en body. Har aldrig gjort det förut, har knappt kunnat gå förbi bebiskläderna, har varit tvungen att stänga av mina känslor. Men nu. Det är på riktigt. Det måste vara på riktigt.

Testdagen är egentligen imorgon. Då ska jag ringa kliniken och få tid för ultraljud. Vi har aldrig kommit till det tidiga ultraljudet utan fått missfall / utomkveds alldeles innan. Den här gången ska vi komma dit och få höra hjärtat!

Gravid

Jag är gravid!! Känns helt overkligt. Och jag är jättenervös. Men jag är faktiskt gravid. Jag är gravid. Jag kan inte förstå det. Nu måste det gå bra. Snälla låt allt gå bra. Tredje gången gillt!!

RD 11

Tror aldrig jag har väntat så här länge med att testa. Nu känner jag nästan att jag inte vågar testa, är så rädd för att det ska bli minus. Känner lite mensvärk av och till, brösten känns lite ömma och så har jag haft huvudvärk. Men å andra sidan är jag fortfarande inte frisk och alla symptom kan lika gärna vara tecken på mens som grav.

Skönt att det är fredag iaf. Maken kommer snart och vi ska göra egen pizza. Han skulle bli en så fantastisk pappa..

Jag tror att jag kommer att testa imorgon. Har köpt test. Eftersom det är en 6-dagars blasto så borde vi väl få ett tillförlitligt resultat på dag 12? Jag tror det.

Gah... Är så rädd för den där känslan då man ser på testet och nej, inte den här gången heller. Det är så förkrossande.

RD 9

Jag är sjuk. Alltså, fysiskt vanligt sjuk. Hostar hur mycket som helst. Att inte jobba alls är ganska nära tortyr. Jag har all tid i världen att tänka och jag tycker inte om att tänka så mycket just nu. Jag har verkligen haft en dålig början på 2014 men det kanske blir bättre? Jag hoppas det.

Jag vet inte när jag ska testa. Inte än i alla fall. Men jag önskar att man kunde få veta på en gång. Att man slapp den här perioden då allt pendlar fram och tillbaka. Ena sekunden hopp och sedan förtvivlan. Så är det verkligen när man ruvar. Varje gång tänker jag att hur fan ska jag klara det här en gång till. Men man klarar det. Jag klarar det.

Halva tiden har gått till testdagen. En evighet kvar. Jag kommer nog inte kunna vänta så länge men jag vill inte testa för tidigt heller. Jag vet inte. Tänk om jag är gravid? Kan knappt tänka det för att jag är så rädd för att bli helt krossad.

RD 8

Idag är det ruvardag nr 8. Jag har varit hos läkaren, blivit fortsatt sjukskriven på deltid för depression och varit hos min psykolog. Så här i efterhand borde jag kanske ha fokuserat på andra saker hos psykologen. Typ hur jag ska stå ut. Men det är svårt när man sitter där tycker jag. Svårt att formulera den totala skräcken för ett misslyckande.

Inte tänka

Jag försöker att inte tänka. Det går sådär. Jag kan inte sova och är spänd i hela kroppen. Försöker slappna av men det är svårt. Jag är så rädd för att det inte ska ha fungerat. Jag klarar knappt av att tänka på symptom och sånt, vilken ruvardag jag är på osv. Jag vill verkligen försöka att inte testa före testdagen den här gången. Eller kanske bara ett par dagar innan testdagen. Inte testa alldeles för tidigt i alla fall. Inte läsa på forum om andra ruvare som har massor med symptom och få panik.

Alltså. Jag har tid på mig. Det är inte kört om det inte fungerar den här gången. Så försöker jag tänka. Det måste väl funka till slut?

Dröm

Allt känns så meningslöst. Att gå upp. Att duscha, klä på mig. Jag vet att det inte är meningslöst. Att det är bra att hålla kvar rutiner och vardag. Men imorse gick det bara inte. Jag kunde inte gå upp ur sängen. Jag bara låg där. Sjukanmälde mig. Somnade om.

Inatt drömde jag att vi fick en flicka. En liten bebisflicka. Jag grät i drömmen av lycka. 

Tomt

Jag orkar inte prata med någon. Mamma ringer och jag måste ju svara. Orkar inte prata, lyssnar på vad hon säger men orkar inte. Ja det gick bra idag. Jag jobbar fortfarande 75 %. Nej jag vet inte hur länge. Hon säger att det är kallt, 16 minus. Att morfar har fått städhjälp och att städhjälpen var där i fredags för första gången. Att det är bra att han tagit emot det.

Jag stirrar in i skärmen. Inser att jag borde svara något.
- Var det en eller två?
- Va?
- Städhjälpen.
- Det var två.
- Okej.

Jag funderar på om det är bäst att hoppas och bli besviken eller att inte hoppas och vara besviken ändå. Jag vet inte. Jag har haft olika strategier och jag vet inte vad som är bäst. Just nu klarar jag inte av någonting. Är så jävla långt nere. Kanske vore det bättre att våga hoppas. Men det känns så himla naivt. Varför skulle det funka den här gången?

Jag vet inte. Jag hatar när folk pratar om positivt tänkande. Kom igen. Jag blir fan inte mer gravid för att jag vill vara det. För att jag tänker på det. Min ägglossning fungerar inte ändå. Jag lovar. Jävla idioter.

Jag blir arg för att det lägger ännu mer skuld på mig. Om jag bara kunde tänka positivt så... Men så ÄR det inte. Det kan inte vara så. Jag har försökt. Jag har försökt jättemånga gånger. Jag gick till och med till en terapeut när jag var gravid andra gången för att prata om att våga hoppas. Våga lita på känslan. Samma dag som jag var där och hon sa att det är klart att jag ska hoppas, det är klart att det går vägen, så började jag blöda. Och efter helgen konstaterades missfallet.

Jag vet att det inte blir bättre av att jag oroar mig, men jag har liksom fastnat. Det har varit jobbigt så länge. Det är inte bara IVF:erna, det är andra saker också. Jobbet som var på väg att krama ur alla krafter ur mig. Relationen. Vännerna. Allting som ska fungera. Alla gravida runt omkring.

En vecka kvar tills min nästa psykologtid. Det kanske blir lite bättre då. Hon kanske vet hur jag ska tänka. Hoppas.

Sjätte gången gillt

Skitdag. Stressig förmiddag på jobbet, klarar ingen stress längre. Blir som förlamad samtidigt som stressen kryper i bröstet. Försökte i det längsta förtränga att vi skulle till kliniken. Ju närmre vi kom desto sämre blev mitt humör. Vill inte. Vill inte gå in där och låtsas som att allt är okej. Som att det inte gör så jävla ont att det är sjätte gången. Som att jag har något hopp kvar.

Ville gråta hela tiden men kan inte gråta nästan alls längre. Känner mig tom. Det ligger ett embryo i mig men jag är tom. Jag är livrädd. Jag måste bara försöka klara det här. 

Imorgon

Imorgon är det dags. Återföring. Första gången som jag jobbar samma dag. Jag vet inte. Jag har varit borta så mycket. Jag brukar egentligen ta det lugnt, försöka sova lite längre. Senaste gången tog jag på mig fina kläder och ett halsband med en fyrklöver. Vi köpte en liten elefant på en leksaksaffär innan. Jag tänkte att det skulle ge oss tur. Det gjorde det inte.

Det har väl varit olika alla gånger och jag vet inte om det är värre nu. Jag minns inte. Minns inte detaljerna. Minns fragment. Någon gång åt jag lunch på caféet i sjukhuset. Maken hade redan ätit. Jag åt köttbullar och det var inte det minsta gott. Någon gång var det valborg. Det var nog den första gången. Stan var full av studenter. Jag hade ont i magen och grät på en bänk efteråt. En gång var det lite försenat och en man blev jättearg på sköterskorna. Sa att de fått vänta så länge, att hans fru var jättekissnödig. Vi tänkte att han är konstig som blir arg för sånt.

Vi blir fnittriga av allvaret. Sitter på bänken bredvid varandra med fåniga mössor och rockar. Sneglar på varann. Maken skämtar med sköterskan. Nästan alltid samma och jag undrar om hon minns oss. Om hon känner igen oss. Hon visar det inte i så fall. Bra. Jag vill låtsas att det är första gången.

Embryologen säger att det är ett fint embryo. Alla i rummet säger "Jaa, oj, det är många celler" eller något liknande. Jag tittar på skärmen. Ser en liten prick. Den sugs in i ett rör. Sköterskan trycker på min mage. Jag tänker ingenting. "Så, då är den på plats!"

I början var jag nervös. Inte nu. Jag är spänd. Orolig. Men inte nervös. Inte exalterad. Inte förväntansfull. Jag är rädd.

Jag måste duscha. Ta fram några fina kläder. Jag vet inte varför men det känns bättre. Jag måste ha ett linne att ha under rocken. Ett par sköna trosor.

Vi gör det på rutin. Och ändå inte.

Det första inlägget

Jag kanske borde skriva någon slags presentation. Jag startade den här bloggen för att ha någon slags ventil. Där ingen känner mig och där jag kan skriva vad jag vill. För att kunna se tillbaka men inte behöva ha några spärrar kring vad jag kan skriva av rädsla för att göra mina nära oroliga. Jag vill bara kunna skriva utan att tänka på vad jag skriver. Skriva av mig allting som snurrar.

Jag har PCOS. Eller PCO. Jag vet inte riktigt och jag vet inte ens om jag bryr mig. Men jag tror att det är PCOS. Jag har typiska PCOS-äggstockar med jättemånga folliklar. Jag har vetat det sedan jag var 15 år även om jag då inte förstod konsekvenserna. Eller valde att inte tänka på det, vilket förmodligen var bra.

Nu är jag nästan dubbelt så gammal och har insett konsekvenserna. Kanske inte alla än. Men just nu påverkar det hela mitt liv. Varje dag. Vi drömmer om en bebis. Jag går omvägar förbi barnkläderna. Stänger av känslorna. Eller försöker. Jag kan inte se en body i storlek 56. Det går inte. Jag försöker att inte skrika när min kollega blir gravid. Jag försöker att hantera det, inte isolera mig. Jag försöker att stå ut.

Vi har gjort fem insättningar. På måndag gör vi den sjätte. Jag tappar hopp för varje gång. Varje gång blir jobbigare. En del säger att man kanske blir van? Man kanske inte har samma förväntningar? Jag vet inte. Förväntningar är läskiga men man blir inte van. I början var det en berg- och dalbana. Känslorna gick upp och ner mellan hopp och förtvivlan. Nu är det inte samma svängningar. Istället känns det som att jag befinner mig i en lång mörk tunnel och jag ser inte slutet. Den kommer väl ta slut. Hoppas jag.

Några gånger har jag fått frågan "Har ni diskuterat vad ni gör om ni inte får några barn?" och jag kan inte ens ta in den frågan. Jag kan inte. Det tar stopp. Det finns inte. Jag finns inte i så fall. Det finns säkert möjlighet att lära sig leva med det. Hitta alternativ. Men för mig just nu är livet helt värdelöst utan barn. Så jag försöker att inte tänka på det. Det måste gå. På något sätt.