Min mormor har dött. Jag har gråtit och gråtit och känt mig så jävla dum som inte var där. Men jag hade inte kunnat vara där, jag hade inget val. Jag hann inte berätta för henne att bebisen börjat sparka i min mage.
Jag är så trött. Så fruktansvärt trött på att kämpa hela tiden. Äntligen gravid, men ändå så är jag ledsen. Orolig. Har migränanfall nästan varje vecka. Grät hos psykologen i veckan, har gråtit varje dag sedan mormor dog. Längtar efter bebisen, längtar efter att må bra.
Och så känner jag mig så dum som inte kan hantera det bättre. Allas mormor dör. Och oron för bebisen, vaddå. Det känns som att alla andra slutar oroa sig efter vecka 12. Jag vet att det inte är så men jag får den tanken. Det är bara jag som fortsätter att oroa mig.
Jag beklagar sorgen, men man får gråta! Och angående oron kan jag ansluta mig till samma skara som du, jag oroar mig så sjukt mycket, även nu efter vecka 12. Jag ska börja i terapi på tisdag, det känns skönt. Eftersom du redan går hos psykolog är ju det ett sätt att ta ansvar och jobba med din oro, mycket mer än så kan du inte göra. Jag hejar på dig!
SvaraRadera