Igår var vi på VUL! I vecka 7+6, dvs. vecka 8. Idag gick vi in i vecka 9 om man räknar på det konstiga sättet. Jag var såååå nervös igår. Tänkte att om det inte funkar så dör jag. Jag dör. Om det inte finns nåt där. Men det fanns nåt där. Ett foster i exakt rätt storlek. Med ett pickande hjärta. Jag har fortfarande inte fattat det. Jag tror liksom inte på det. Folk runt omkring är så glada och jag vill typ ta ner dem på jorden "Men det är bara vecka 9". Jag vågar inte vara glad. Eller jag är ju glad men... jag vet för mycket om vad som kan hända tror jag.
Jag försöker våga vara glad! Och även tillåta mig själv att vara lite ledsen om jag inte orkar vara glad. Det är okej. Det är okej att vara rädd och orolig också. Men försöka att inte älta och oroa mig i onödan. Inte läsa om missfall.
Jag är sjukt trött och mår illa ibland men ändå så mår jag faktiskt oförskämt bra. Ont i brösten och måste köpa en ny bh, känns som de växt minst en storlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar