Vecka 21

Min mormor har dött. Jag har gråtit och gråtit och känt mig så jävla dum som inte var där. Men jag hade inte kunnat vara där, jag hade inget val. Jag hann inte berätta för henne att bebisen börjat sparka i min mage.

Jag är så trött. Så fruktansvärt trött på att kämpa hela tiden. Äntligen gravid, men ändå så är jag ledsen. Orolig. Har migränanfall nästan varje vecka. Grät hos psykologen i veckan, har gråtit varje dag sedan mormor dog. Längtar efter bebisen, längtar efter att må bra.

Och så känner jag mig så dum som inte kan hantera det bättre. Allas mormor dör. Och oron för bebisen, vaddå. Det känns som att alla andra slutar oroa sig efter vecka 12. Jag vet att det inte är så men jag får den tanken. Det är bara jag som fortsätter att oroa mig.

Vecka 19

Hej, jag skriver nästan aldrig här. Det är så jobbigt att tänka på allt med IVF och barnlöshet vilket den här bloggen påminner mig om. Förra veckan var vi på RUL och veckan innan det fick vi höra hjärtat. Var så sjukt nervös men allt verkar bra. Vi vet inte om det blir en pojke eller en flicka, vi frågade inte. För mig känns det fortfarande konstigt att vi ska få barn. Är det verkligen sant? 

Halva graviditeten har snart gått. Det är helt galet. Jag är så glad och rädd. Har huvudvärk ofta och yrsel ibland. Men det gör inget. Det viktigaste är bebisen.