Tomt

Jag orkar inte prata med någon. Mamma ringer och jag måste ju svara. Orkar inte prata, lyssnar på vad hon säger men orkar inte. Ja det gick bra idag. Jag jobbar fortfarande 75 %. Nej jag vet inte hur länge. Hon säger att det är kallt, 16 minus. Att morfar har fått städhjälp och att städhjälpen var där i fredags för första gången. Att det är bra att han tagit emot det.

Jag stirrar in i skärmen. Inser att jag borde svara något.
- Var det en eller två?
- Va?
- Städhjälpen.
- Det var två.
- Okej.

Jag funderar på om det är bäst att hoppas och bli besviken eller att inte hoppas och vara besviken ändå. Jag vet inte. Jag har haft olika strategier och jag vet inte vad som är bäst. Just nu klarar jag inte av någonting. Är så jävla långt nere. Kanske vore det bättre att våga hoppas. Men det känns så himla naivt. Varför skulle det funka den här gången?

Jag vet inte. Jag hatar när folk pratar om positivt tänkande. Kom igen. Jag blir fan inte mer gravid för att jag vill vara det. För att jag tänker på det. Min ägglossning fungerar inte ändå. Jag lovar. Jävla idioter.

Jag blir arg för att det lägger ännu mer skuld på mig. Om jag bara kunde tänka positivt så... Men så ÄR det inte. Det kan inte vara så. Jag har försökt. Jag har försökt jättemånga gånger. Jag gick till och med till en terapeut när jag var gravid andra gången för att prata om att våga hoppas. Våga lita på känslan. Samma dag som jag var där och hon sa att det är klart att jag ska hoppas, det är klart att det går vägen, så började jag blöda. Och efter helgen konstaterades missfallet.

Jag vet att det inte blir bättre av att jag oroar mig, men jag har liksom fastnat. Det har varit jobbigt så länge. Det är inte bara IVF:erna, det är andra saker också. Jobbet som var på väg att krama ur alla krafter ur mig. Relationen. Vännerna. Allting som ska fungera. Alla gravida runt omkring.

En vecka kvar tills min nästa psykologtid. Det kanske blir lite bättre då. Hon kanske vet hur jag ska tänka. Hoppas.