Imorgon

Imorgon är det dags. Återföring. Första gången som jag jobbar samma dag. Jag vet inte. Jag har varit borta så mycket. Jag brukar egentligen ta det lugnt, försöka sova lite längre. Senaste gången tog jag på mig fina kläder och ett halsband med en fyrklöver. Vi köpte en liten elefant på en leksaksaffär innan. Jag tänkte att det skulle ge oss tur. Det gjorde det inte.

Det har väl varit olika alla gånger och jag vet inte om det är värre nu. Jag minns inte. Minns inte detaljerna. Minns fragment. Någon gång åt jag lunch på caféet i sjukhuset. Maken hade redan ätit. Jag åt köttbullar och det var inte det minsta gott. Någon gång var det valborg. Det var nog den första gången. Stan var full av studenter. Jag hade ont i magen och grät på en bänk efteråt. En gång var det lite försenat och en man blev jättearg på sköterskorna. Sa att de fått vänta så länge, att hans fru var jättekissnödig. Vi tänkte att han är konstig som blir arg för sånt.

Vi blir fnittriga av allvaret. Sitter på bänken bredvid varandra med fåniga mössor och rockar. Sneglar på varann. Maken skämtar med sköterskan. Nästan alltid samma och jag undrar om hon minns oss. Om hon känner igen oss. Hon visar det inte i så fall. Bra. Jag vill låtsas att det är första gången.

Embryologen säger att det är ett fint embryo. Alla i rummet säger "Jaa, oj, det är många celler" eller något liknande. Jag tittar på skärmen. Ser en liten prick. Den sugs in i ett rör. Sköterskan trycker på min mage. Jag tänker ingenting. "Så, då är den på plats!"

I början var jag nervös. Inte nu. Jag är spänd. Orolig. Men inte nervös. Inte exalterad. Inte förväntansfull. Jag är rädd.

Jag måste duscha. Ta fram några fina kläder. Jag vet inte varför men det känns bättre. Jag måste ha ett linne att ha under rocken. Ett par sköna trosor.

Vi gör det på rutin. Och ändå inte.