Jag kanske borde skriva någon slags presentation. Jag startade den här bloggen för att ha någon slags ventil. Där ingen känner mig och där jag kan skriva vad jag vill. För att kunna se tillbaka men inte behöva ha några spärrar kring vad jag kan skriva av rädsla för att göra mina nära oroliga. Jag vill bara kunna skriva utan att tänka på vad jag skriver. Skriva av mig allting som snurrar.
Jag har PCOS. Eller PCO. Jag vet inte riktigt och jag vet inte ens om jag bryr mig. Men jag tror att det är PCOS. Jag har typiska PCOS-äggstockar med jättemånga folliklar. Jag har vetat det sedan jag var 15 år även om jag då inte förstod konsekvenserna. Eller valde att inte tänka på det, vilket förmodligen var bra.
Nu är jag nästan dubbelt så gammal och har insett konsekvenserna. Kanske inte alla än. Men just nu påverkar det hela mitt liv. Varje dag. Vi drömmer om en bebis. Jag går omvägar förbi barnkläderna. Stänger av känslorna. Eller försöker. Jag kan inte se en body i storlek 56. Det går inte. Jag försöker att inte skrika när min kollega blir gravid. Jag försöker att hantera det, inte isolera mig. Jag försöker att stå ut.
Vi har gjort fem insättningar. På måndag gör vi den sjätte. Jag tappar hopp för varje gång. Varje gång blir jobbigare. En del säger att man kanske blir van? Man kanske inte har samma förväntningar? Jag vet inte. Förväntningar är läskiga men man blir inte van. I början var det en berg- och dalbana. Känslorna gick upp och ner mellan hopp och förtvivlan. Nu är det inte samma svängningar. Istället känns det som att jag befinner mig i en lång mörk tunnel och jag ser inte slutet. Den kommer väl ta slut. Hoppas jag.
Några gånger har jag fått frågan "Har ni diskuterat vad ni gör om ni inte får några barn?" och jag kan inte ens ta in den frågan. Jag kan inte. Det tar stopp. Det finns inte. Jag finns inte i så fall. Det finns säkert möjlighet att lära sig leva med det. Hitta alternativ. Men för mig just nu är livet helt värdelöst utan barn. Så jag försöker att inte tänka på det. Det måste gå. På något sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar