Vecka 27+5

Jag håller på att svettas ihjäl! Så känns det iaf. Ligger i soffan med en fläkt framför mig.

Annars mår jag lite bättre nu. Förra veckan, eller förrförra var det, fick jag ångest och panik och fick för mig att bebisen hade dött i magen. Tyckte att hen rörde sig så lite. Kunde inte släppa det och till slut ringde vi förlossningen och fick komma in. Allt var bra med bebisen. Och vi blev så bra bemötta. TACK för det BB Stockholm. Jag behövde verkligen bli lugnad.

Imorgon ska vi till specialistmödravården för första gången, vet inte exakt vad vi ska göra mer än att vi ska prata om förlossningen och planera för den. Jag äter ju antidepressiva och sömntabletter och det kan medföra lite extra koller för den nyfödda bebisen. Men jag har trappat ner på medicinerna från en väldigt hög dos till en mer normal dos, så det känns bra. Nu tycker inte läkaren att jag behöver trappa ner mer.

Imorrn är det också besök hos bm, jag längtar faktiskt! Jag har oroat mig lite och funderat på min kropp, har haft ätstörningar tidigare och tycker att den här viktuppgången är lite jobbig. Fått frågan om det är tvillingar och jag fattar inte, tror de inte att jag skulle säga om det var tvillingar och jag ville berätta det?? Nej, det är inte tvillingar och min mage var exakt på normalkurvan sist.

Nu rör sig bebisen ganska mkt varje dag, till och med så att det syns på magen. Och jag börjar långsamt förstå att vi faktiskt ska bli föräldrar och den känslan är helt obeskrivlig!

Vecka 24+5

Varken skriver här eller läser så mkt IVF-bloggar eller gravidbloggar längre. Det är för jobbigt att tänka tillbaka på att inte vara gravid eller att tänka på allt som kan hända. Jag försöker fokusera på att nu är jag gravid, bebisen sparkar där inne och rent statistiskt borde det gå bra nu. Eller hur?

En person sa åt mig att försök att njuta, gå och känn på bebiskläder och dröm. För om det skulle gå fel kan inget ändå mildra den smärtan. Det skulle göra lika ont oavsett om jag köpt bebiskläder eller inte. Det kanske är så. Jag måste ju försöka inse att jag väntar barn. Vi har beställt en vagn. Vi har planer för skötbord och säng.

Det här låter förmodligen som lyxproblem, jag skulle ha tyckt det innan jag blev gravid. Men jag kan inte släppa oron. Den kommer nog följa med mig hela tiden och det är bara att försöka vara så snäll som möjligt mot mig själv och inte klandra mig själv för det.

Vecka 21

Min mormor har dött. Jag har gråtit och gråtit och känt mig så jävla dum som inte var där. Men jag hade inte kunnat vara där, jag hade inget val. Jag hann inte berätta för henne att bebisen börjat sparka i min mage.

Jag är så trött. Så fruktansvärt trött på att kämpa hela tiden. Äntligen gravid, men ändå så är jag ledsen. Orolig. Har migränanfall nästan varje vecka. Grät hos psykologen i veckan, har gråtit varje dag sedan mormor dog. Längtar efter bebisen, längtar efter att må bra.

Och så känner jag mig så dum som inte kan hantera det bättre. Allas mormor dör. Och oron för bebisen, vaddå. Det känns som att alla andra slutar oroa sig efter vecka 12. Jag vet att det inte är så men jag får den tanken. Det är bara jag som fortsätter att oroa mig.

Vecka 19

Hej, jag skriver nästan aldrig här. Det är så jobbigt att tänka på allt med IVF och barnlöshet vilket den här bloggen påminner mig om. Förra veckan var vi på RUL och veckan innan det fick vi höra hjärtat. Var så sjukt nervös men allt verkar bra. Vi vet inte om det blir en pojke eller en flicka, vi frågade inte. För mig känns det fortfarande konstigt att vi ska få barn. Är det verkligen sant? 

Halva graviditeten har snart gått. Det är helt galet. Jag är så glad och rädd. Har huvudvärk ofta och yrsel ibland. Men det gör inget. Det viktigaste är bebisen. 

Vecka 15 imorgon

Imorgon går vi in i vecka 15, dvs. 14+0. Det känns som en evighet till RUL. En månad typ. Jag oroar mig varje dag för att det ska vara något fel, eller mest för att hjärtat ska sluta slå. Och det känns inte som att folk förstår det, hur jobbigt det är. Jag önskar verkligen att jag bara kunde vara glad men jag kan inte. Jag gör så gott jag kan iaf...

Vecka 12+2

Jag mår bra. :) Eller. Jag mår sådär, men jag mår bra med graviditeten. Jag är glad men kan fortfarande inte fatta det. När kommer det bli verkligt? Såg bebisen i veckan. Den sträckte på sig och vi såg benen och armarna och till och med en hand. Helt fantastiskt. Min mage börjar även synas nu. Det känns tidigt men det kanske är normalt.

Fortfarande problem att hantera stress och har riktigt jobbiga humörsvängningar. Eftersom jag var deprimerad när jag blev gravid så kanske de är värre? Vet inte. Kan liksom inte kontrollera dem. Kan inte förstå dem heller. Men det förstår jag är normalt. Sover fortfarande dåligt. Hoppas att det blir bättre snart.

Tänk att vi har passerat vecka 12. Det är helt fantastiskt.

9+6

Jag känner mig så otacksam som inte är gladare. Men jag ÄR glad, jag bara vågar inte tro det. I helgen berättade vi för några kompisar som har fruktansvärt lätt att bli gravida. "Vad ser ni fram emot mest med att få en bebis?" undrade de. Jag sa att vi inte kunde tänka så långt än, vi försöker mest ta oss igenom det här.

Jag vill så gärna börja frossa i bebiskläder, fundera på vagn och spjälsäng men jag är för ärrad. Var iaf på inskrivning på MVC i fredags vilket gick jättebra. Jag har ju haft både ätstörningar och ångest och en hel del sånt, och innan så fick jag fylla i ett formulär med frågor om sjukdomar osv. Och då fanns frågan om ätstörningar och psykiska problem med och BM verkade väldigt insatt i såna problem. Plus att de verkade ha stenkoll på IVF och att man behöver mer stöd då. Vår bm sa utan att vi behövde fråga att vi kunde få ett extra UL om vi ville. Så nu ska vi få ett extra UL om ett par veckor. Jag vill egentligen ha det NU. Men vi såg ju den lilla krabaten för två veckor sedan så det är bättre att vänta lite inser ju jag också. Men jag vågar inte tro på att den lever. Jag är så himla rädd för att hjärtat ska sluta slå för jag vet att då åker jag rakt ner.

Men det är ingen idé att tänka på det. Så länge allt verkar vara normalt så ska jag försöka lita på det.

Nästa vecka ska jag träffa läkaren på MVC eftersom jag äter antidepressiva och är sjukskriven på deltid. BM tyckte att jag skulle träffa henne för att diskutera det. Det är bra.